I väntan på bilen vandrar jag omkring ett tag i hamnkvarteren. I denna ganska tråkiga miljö känner jag plötsligt en oväntad befrielse, jag ser fulländade bilder överallt. Hur himlen speglar sig i den oansenliga floden, sankmarkerna runtomkring, lyftkranarnas tålmodiga uttryck.
Det finns en enkelhet i betraktandet.
Floden får mig att tänka på minnesförluster, medan Tatarsundet ser livsfarligt ut med sina vita kaskader: som ett väldigt syrabad.
Det är något med denna plats som har med min barndom att göra.
Jag läste för flera år sedan om den franske sekelskiftesfotografen Eugène Atget. Det var ett speciellt år som räknades som hans mest lyckosamma, ett år då han upptäckte en övergiven och förfallen trädgård i Sceaux utanför Paris. Han levde i ett tillstånd då allt han såg förvandlades till en vacker bild. Det var en formulering som jag fäste mig vid, något om sinnet och ögat som inte längre kan skiljas åt.
