”Hur många ansikten har du pappa?” Det brukar min yngste son Willy fråga ibland. Jag blir svarslös, men tänker på frågan. En människa har nog ett visst antal ansikten under ett liv. Och ibland märker man med förvåning att det är ett nytt ansikte i spegeln.
För många år sedan, när jag var i Willys ålder, skrev jag en patentansökan till PRV. Det var en ansökan om att få registrera min personlighet. Jag vill minnas att det fanns en hel del ironi i den där texten. ”Den personliga rösten” – som något ur novellen ”Fallet Herr Waldemar”. Jag blir lite generad när jag tänker på den där ansökan. Men kommer också ihåg den oerhörda glädje som fyllde mig när jag skrev.
Sedan har mitt skapande tagit sig olika uttryck. Det har blivit noveller, romaner, filmer, radiodokumentärer...
Ibland har jag tänkt att livet skulle varit mycket enklare om jag valt att inte både skriva och filma. Det är två vitt skilda verksamheter. Självklart skulle det varit en mängd fördelar om jag bara ägnat mig åt att skriva. Ett mer regelbundet liv, en större utgivning... Men, tänker jag, om jag inte gjort den där filmresan till Borneo 1988, om jag inte stannat där i ett år... då hade jag aldrig skrivit min första reseskildring Djungeln. Och då hade förmodligen inte heller Resan till Sachalin blivit av. Så mitt verk är förstås, på gott och ont, en summa av alla dessa val.
Jag läser sällan om mina böcker, tittar bara undantagsvis på någon film. Men nu läser jag inledningen till Fyren och ser filmen Atlanten för första gången på tjugo år. Jag slungas tillbaka till vissa platser från det förflutna och känner ett slags ömhet inför ansträngningen, arbetet och den jag en gång var. Det är något både bekant och främmande. Och sammantaget finns det kanske här... det som den där första texten faktiskt handlade om.
Jag har skrivit, filmat, rest, samlat bilder, texter, minnen... som ett slags pusselbitar. Långt senare fogar jag samman dessa bitar och då framträder ett motiv – som i Borgesnovellen... ett ansikte.
Kristian Petri
Foto: Sofia Runarsdotter