”Jag går ut i värmen för att leta efter David och Milona Drake som också lär ha varit med den där julhelgen när Chatwin bodde hos Zampinis. Jag går över en gammal hängbro, passerar ett fabriksområde, går en liten grusväg längs floden och hittar så småningom huset. Jag ringer på tre gånger: ingen hemma.
På vägen tillbaka passerar jag Miss Jones teserving, Plas y Coed (som Chatwin beskriver i sin bok), fönsterbrädan är fylld med minnen från det gamla landet, himlen speglar sig i glaset.
Där bakom huset finns en underbar liten trädgård fylld med rosor och tulpaner. Ett ljusblått lakan som hänger på tork rör sig sakta i vinden. Det är stängt fastän klockan är fem på eftermiddagen så jag vandrar runt huset. En argentinsk kvinna i femtioårsåldern rusar fram till mig, viftar med händerna, och talar en intensiv engelska med spansk brytning. Hon visar sig vara Miss Jones svärdotter. Miss Jones dog 1977 (samma år som boken kom ut i England) och Marta de Rees har drivit stället sedan dess: ”Jag har inte ändrat en detalj sedan hon dog. Hon skulle inte ha tyckt om det.” Hon är klädd i en t-shirt med texten ”Metro Goldwyn Mayer”. Makens farfar hette Price och kom hit med det första skeppet 1865. Plas y Coed var den första teserveringen i Chubutlandet.
Jag ser ut mot den trädgård Chatwin beskriver i sin bok. Allt det jag skrev tidigare, att styrkan i hans författarskap fanns i mötet, i relationen till det han beskriver: det kanske är helt fel. Många av dessa möten kanske är ren dikt, men frågan är om det spelar någon roll – annat än för de personer som figurerar med sina namn. Jag blir samtidigt orolig över tanken på en svävande värld, riktiga namn ger anspråk på en viss trovärdighet. Kanske är det som en amerikansk kritiker antydde att den största litterära uppfinning Chatwin skapade var Chatwin själv.
Vad hände egentligen den där regniga julhelgen i gaiman i mitten av 70-talet när Anselmo spelade i Bryn-Crwn-kapellet (om han över huvud taget spelade: Albina menade att det egentligen var någon annan som spelade). Det kommer jag aldrig att få veta med säkerhet.
När jag skall gå vill jag betala för mitt te, men Miss Jones svärdotter slår ifrån sig med bägge händerna:
”Vad ska ni betala för?”
”Teet som jag drack.”
”Men det var ju ett nöje att tala med er.”
Jag går ut i den lilla parken för att vänta på bussen. En liten pelare tillägnad Columbus står centralt placerad.
Om det här varit ett detektivarbete skulle jag säga att spåren kallnat; många har dött, andra flyttat, platserna förändrats.”
