Back to Top

Häromdagen hittade jag ett brunt tjänstekuvert från Universitetskanslersämbetet. Där fanns det skrivet med pappas text: ”Kanske någon gång en bok”. Boken visade sig vara ett A4:  ”Skrivet någon gång 54/55”. Det betyder att texten är skrivet åren innan jag föddes. Jag vet inte om detta är en del av ett projekt eller allt som finns. Någon gång berättade han att han skrivit en bok. Jag minns inte riktigt titeln. Kan ha varit ”Atomskymning”? Minns inte heller om han berättade att den försvann eller vad han gjorde med den? Men här är i alla fall ett fragment av något som sysselsatte pappa på den tiden. På bilden sitter han vid skrivbordet i vår lägenhet i Studentstaden, Uppsala.

”Det finns en tanke, som går genom världen. Den tanken är stor och vidunderlig. Den tanken finns i kärnan, i djupet av varje människa – i en människas medvetande. Men tanken är bunden av människan, av människans fasta och förtvivlade grepp i den jord i den lösa och luckra matjord, varifrån hon kommit. Hon griper tag, hon klamrar sig fast-krampaktigt och utan förnuft. Men du är rädd för tanken, du är rädd för lyckan. Ty tanken, som finns i dig människa skapar lycka – gör dig lycklig – om du bara vill tänka den. När en man älskar en kvinna – älskar henne med alla sinnen – är han mycket nära den tanken. Han tänker den inte. Han känner bara aningen av den. Det är så lång ett elvande väsen kan komma. – Ändå, ändå är han där så ytterligt nära den…

Hela jordklotet, marken som vi trampar på. Sjöar, hav, döda och levande föremål är uppfyllda av den. Den finns inte alls på ytan. Du måste söka i kärnan, du måste riva dina händer blodiga. Tanken hittar du inte, du finner den inte. Du börjar känna aningen av den… Du behöver inte älska din nästa som dig själv. Du kan stjäla. Du kan mörda. Du kan mörda alla i din omgivning. Söker du bara till-räckligt intensivt kommer tanken bara allt närmare. I din förtvivlan – I ditt rus – börjar du finna dig. Då börjar du kunna se in i dig. Bara du stirrar, vansinnesstirar ut i oändligheten, ser du dig själv. Då börjar tanken – dikten – och gör dig lugn.”

Jag tänkte inte redigera pappas gamla text utan bara låta den komma till tals efter alla dessa år. Men så kunde jag inte hålla mig. Jag strök sista meningen. Men fick dåligt samvete och lade jag tillbaka den: ”Vemodigt stilla gittarackord.”