”Fuji är bättre än en fru”

”Fuji är bättre än en fru”

Publicerad i Dagens Nyheter den 18 mars 2001

Klockan är kvart i tre på morgonen och vi är på väg upp till en specialkonstruerad utsiktplats. Det finns hundratals i området. Med tanke på den dåliga sikten så måste vi försöka komma upp ovan molnen. Jag ser ut genom bilfönstret och försöker hitta  Fuji. Det är stjärnklart, men fortfarande ligger en tung, svart slöja över berget.

Vi är tre personer – Jan Röed, Per Forsgren och jag – som rest till Japan för att göra filmen ”Tokyo Noise”. Nu följer vi fotografen Rocky Tanaka som specialiserat sig på bilder av det heliga berget: ”Jag började med att ta en bild för femton år sedan. Det var något oförklarligt som drog. Jag följde bara kallet från en högre makt.” Sedan dess fotograferar han endast Fuji och vi har fått följa med honom en helg när han reser från sin studio i Tokyo till berget.

När jag första gången hörde talas om hans besatthet blev jag fascinerad och kunde inte låta bli att tänka på att detta var ett möte mellan två stora klichéer (eller så är det kanske bara mina  fördomar) om Japan. Ett: japaner älska att fotografera. Två: japaner älskar berget Fuji.

Fuji är inte bara det högsta berget i Japan, dess perfekt avvägda form har sedan  urminnes tider även varit ett ideal för skönhet, renhet och andlighet. Många av de tidigaste kända japanska dikterna, från samlingen Manyoshu, prisar bergets skönhet, och oräkneliga konstnärer och författare har sökt ge sitt personliga bidrag till denna mycket speciella genre.

Den mest kände är Hokusai (1760-1849), en konstnär som ändrade namn 30 gånger och adress 90 gånger. Han återvände ständigt till samma objekt, samma landskap för att söka fördjupa dessa  och ge dem en ny nyans, en ny lyster som kanske dittills undgått honom. Han är mest känd för sina bilder av Fuji, samlade i utgåvan ”Hundra bilder av berget Fuji”. I efterordet skriver han: ”...vid nittio kommer jag att förstå konstens väsen. Vid hundra kommer jag att vara magnifik och vid hundratio kommer varje linje och varje punkt att leva. Och jag ber dem som överlever mig att kontrollera att jag inte sagt detta utan anledning.”

Hokusais tryck ”Den stora vågen” från 1830-31 är förmodligen den mest kända japanska bilden över huvud taget. Den har förvandlats till en ikon som används i all typ av reklam och information . Många av perspektiven i Hokusais Fujibilder är från Edo (nuvarande Tokyo), där det var möjligt att se berget vid klart väder. Förr fanns det hundratals gator i Tokyo vars namn antydde att de boende hade en vacker utsikt över Fuji, men alla dessa utom en enda heter numera något annat.

Berget är inte bara en stark naturupplevelse utan också en djupt religiös plats: att vandra uppför Fuji är att omsvepas av dess ande, bergets Gud. Den religiösa dyrkan av berget började med att lokalbefolkningen bad om skydd för vulkanutbrott (det senaste var 1707). Numera är det heliga berget en självklar symbol för hela nationen. I stort sett alla japaner har någon gång besökt Fuji. Inte nog med det: alla har också, någon gång, tagit en bild  av berget. Alla har en bild, ett minne, ett foto av resan bevarat i ett fotoalbum någonstans.

Vi kommer fram och där står redan fem män med uppställda objektiv och kameror riktade mot Fuji-san (som japanerna kallar berget). Det är folk från trakten som börjar varje morgon med att ta en Fujibild innan de går till arbetet. De småpratar och pekar mot dimbanken. Det råder en viss upphetsning eftersom toppen nu blivit synlig. Den berömda silhuetten syns som en vag rosa molnskugga.

Rocky viskar att de är amatörer eftersom de använder zoomoptik för att komma närmare motivet: ”Jag använder aldrig zoom.” Han hämtar en katalog med historiska Fujibilder från bilen. Han visar på en av sina egna bilder och säger med ett stort varggrin: ”Den här bilden tog jag från exakt den här platsen. Den är perfekt.” De andra fotograferna kommer över och kikar ner på ett rödfärgat landskap med en trädsluttning i förgrunden. Samma träd som ligger i diset framför mig.

Vi åker vidare medan de andra tar sina bilder trots att Fuji knappt är synligt. Det liknar mer en ritual... en bön eller en meditation än ett fotografiskt ögonblick. Ett par hundra meter längre ner på vägen har några bilar samlats. Klockan är nu snart halv fem och några besvikna fotografer tittar ut mot dimman. Plötsligt ropar någon: ”Toppen, där är den ... toppen!” Alla anstränger sig maximalt, men allt som syns är en skiftning i molnslöjan. Dimman driver genom avlägsna cederskogar och lummiga dalgångar. En tjock dimma stiger upp bakom ett berg och liknar mer andedräkten från ett väldigt djur eller en demon.

De som har samlats här tillhör den hårda kärnan av Fujidyrkare. De lever större delen av året i husbilar och campingvagnar vid foten av berget. Den här dagen är redan spolierad, men nu börjar man snart se framåt. Vilken plats kan tänkas bli maximal i morgon

Många av dem förflyttar sig ständigt för att uppnå den perfekta vinkeln. De diskuterar nyanser i molnbildning, dimmans täthet, reflexer, hur ljuset faller in... Den drivande gråvita dimman bäddar långsamt in landskapet. Herr Okawa bjuder på varmt kaffe från sitt ombonade lilla kök. Han har en specialinredd stationsvagn med säng, skrivbord och fotoarkiv. Tjugofem dagar i månaden tillbringar han runt berget. Han tar fram en fickdator där han lagrat sina bästa bilder. Favoriten är en bild på berget där rödblå himmel dominerar. Han tittar ömt på bilden och säger: ”Fuji-san är bättre än en fru.”

Det finns ett stilla vansinne hos dessa människor, en längtan efter något som är större än de själva, något som helar, läker dem och enar landet. Det påminner mig om de afficionados som följer tjurfäktningssäsongen och som reser runt hela Spanien för att följa sina älskade matadorer.

En sjukdom som alltid fascinerat mig är Stendhals syndrom, vilket kan drabba de resenärer till Florens som förlorar sig i stadens konstskatter. Jag undrar om det på samma sätt är möjligt att få en överdos av Fuji. Vad ska man annars säga om dessa människor som blir asociala, struntar i arbetet, familjen... de är beredda att offra allt för ett enda ögonblick av svindlande skönhet. Det påminner om alla besatta människor. Sedan kan själva föremålet för dyrkan varieras i det oändliga - fotbollslag, fågelskådning, orkidéer etc.

Vi åker vidare till Shoji, en av de mindre sjöarna som ligger runt berget. Fuji är dessutom Japans största turistattraktion: varje dag anländer tusentals bussar med människor som strömmar ut och tar bilder. Nu är det lågsäsong och de stora, svanformade plastbåtarna guppar ödsligt nere vid bryggan. Stranden ligger öde, ett förälskat par sitter under ett träd och blickar in i dimman som döljer Fuji-san. Det är möjligt att se ett mindre berg framför. Rocky säger att det lilla berget är som ett barn som vaggas av modern... bergets gud Konohana Sakuyahime är en kvinnlig gudom.

Därefter reser vi tillbaka till hotellet, sover middag och tar ett bad i de varma källorna. Rocky har en gul handduk över huvudet. Jag blir dåsig av det heta vattnet och tittar upp mot den stjärnklara himlen när Rocky plötsligt frågar: ”Är det sant att Tomten bor i Finland

Jag studsar till inför den något ovanliga frågan: ”Jag vet inte. En del säger Tyskland, andra Turkiet, även Sverige nämns ibland.” ”Hmmm...”, han sjunker djupare ner i det varma vattnet. Det visar sig att alla barn i Japan som skriver brev till Tomten brukar adressera dem till Finland. En vän till Rocky har som arbete att svara på breven.

Jag tittar på Rocky, som försvinner bort i drömmerier, och tänker på när jag träffade honom första gången. Jag besökte honom i hans studio (som kallas för ”Ofullbordad Fuji”) i Tokyo. Han hade en hachimaki (ett pannband) på sig och runt halsen hängde en liten kamera av guld. Alltmedan hans fru serverade te visade Rocky sin nya video, trettio minuter med Fujibilder. Han gav ett mycket energiskt intryck och visade tidningar, tidskrifter, recensioner. Hela tiden kritiserade han sina egna bilder och talade om förtjänster och nackdelar. Han höll upp en bild av ett sönderslaget avloppssystem, i bakgrunden var det förstås möjligt att ana den välkända silhuetten. Också andra fotografers bilder av Fuji kritiseras kärleksfullt. Rocky berättade då att cirka 100 000 japaner har som hobby att ta bilder av Fuji.

Vi gick vidare till Iroriyaki Monjiro, en liten koreansk restaurant i stadsdelen Roppongi. Rocky berättade om en man han känner som tar hand om sin sjuka fru, ibland åker till berget för att hämta styrka. En annan man äger ett snabbköp, men missköter sitt arbete eftersom han tillbringar större delen av sin tid vid Fuji. Ytterligare en annan lämnade sin familj för 21 år sedan och har sedan dess levt i en campingvagn vid foten av berget. Det finns tydligen ett hundratal personer som på detta sätt har lämnat sitt vanliga liv för att på heltid kunna leva med Fuji. Men det verkar mest vara äldre människor... som Rockys föregångare Toshinobu Takeuchi, en barnläkare som tagit bilder av Fuji i 55 år, enbart i svartvitt. Rocky verkade också bekymrad över återväxten: ”Det behövs många fler yngre människor”.

”Mellan 25 oktober och 7 november är den bästa tiden för röda soluppgångar”, sade han plötsligt mellan två tuggor mat. Rocky kastade sig mellan olika associationer, även om allt i grunden kretsade kring samma ämne: Fuji. Han hade en fullständig kontroll på ljusets rörelser över berget och hur temperaturen påverkar himlens färger. ”Detta är Fuji”, sa han och ställde fram en sakéflaska och sedan en kopp: ”Och det här är jag.” Han demonstrerade sedan hur han står i förhållande till den uppåtgåeende solen. Han svepte koppens innehåll och förlorade sig i tankar.

Kanske samma tankar som nu när han ligger försjunken i den svaveldoftande bassängen på ett traditionellt onsen vid foten av Fuji. Han ser på mig med ett lyckligt leende och utbrister: ”Ahh... Jag är 2000-talets Hokusai.”

Min andedräkt blandas med röken från den heta källan som stiger upp mot den klara djupblå natthimlen.

Nästa gryning åker vi till Yamanaka, den största sjön vid foten av berget, för att Rocky ska träffa sin vän, herr Ono som är en annan Fujifotograf. När vi anländer är det fortfarande helt mörkt och jag kan inte se längre än till stranden och de svarta vågorna som tycks fortplanta sig in i natten. Alltmedan solen stiger börjar hundarna yla i den lilla byn på andra sidan sjön. Nu träder landskapet fram, men fortfarande ligger dimman kvar som en tunn andedräkt en klar vinterdag. Plötsligt stiger den mäktiga silhuetten fram ur dimman, som om den växte fram ur molnens luftiga materia, ett immateriellt ting, en dröm, en hägring.

Ytterligare människor anländer, tittar andäktigt och talar med låga röster för att inte bryta den förtrollade stämningen. Ett gammalt par kommer fram och lutar sig mot staketet. Han skriker till när han upptäcker att berget nästan är synligt. De är födda här och har levt sitt liv vid kanten av Fuji, men fortfarande tycks samma lycka infinna sig vid åsynen av det älskade berget.

Han berättar att när han var ung var det möjligt att se Fuji varje dag, men den ökade luftföroreningen i Japan gör att berget numera syns alltmer sällan. Det enda sättet för japanerna att få se sitt heliga berg i framtiden blir genom att dramatiskt förändra sin miljöpolitik.

En äldre man från Osaka kisar mot berget. Han har kommit hit för att delta i en haikukonferens tillsammans med poeter från hela landet. Ämnet för årets sammankomst är Fuji. Alla skall jämföra sina Fujidikter med varandra, skriva nya och tala om olika nyanser i Fujidiktens historia.

Inspirerad av mötet med mästardiktaren nere vid sjön försöker jag mig själv på en haiku om dimman, fåglarna och det försvunna - men ändå närvarande - berget. Jag läser igenom det jag skrivit och tänker att det kanske inte var så tokigt för att vara mitt livs första haiku. Ögonblicket efter träffas jag av en fågelskit i huvudet och funderar om det kan vara ett straff, ett uttryck för bergets missnöje. Jag stryker över dikten och går vidare.

Vi fortsätter till Sengentemplet i Fujinomiya, ett av de äldsta templen runt berget. Vid ankomsten måste vi tvätta händerna med heligt smältvatten som runnit ner från Fuji. Sedan går Rocky till huvudbyggnaden, lägger sin kamera på ett litet altare, anmäler sin ankomst genom att klappa i händerna och ber sedan en bön till Fujis Gud att hon ska välsigna hans kamera så att framtida bilder ska nå en skönhet av ett oanat slag. En shintopräst i vita kläder slår på en stor trumma.

Templets överstepräst, herr Watanabe, tar emot oss inne i templet. Vi kommer att tala om Fujibergets skönhet, men han tror inte på den perfekta skönheten. Den enda skönhet som finns är den som är hemlig, dold för världens ögon. Fuji är som vackrast i dimma, knappt synlig, en skugga. En viss typ av skönhet är alltför uppenbar och därför inte konstnärligt intressant. Fuji är så självklart vacker med sin klara, harmoniska form och det är därför som dess skönhet växer när den delvis är dold.

Jag frågar honom om Yukio Mishimas roman ”Den gyllene paviljongens tempel” som handlar om en ung präst som brände ner det berömda templet Kinkaku-ji i Kyoto på grund av dess skönhet. Watanabe skakar på huvudet och börjar tala om en eld som bränner ner blomman till aska: ”Den unge man som gjorde detta... det bränner fram den här pojkens inre.”

På tillbakavägen stannar vi till vid stranden av Kawaguchisjön. Solen håller på att gå ner och ett varmt ljus ger lönnträdens röda löv en intensiv lyster. Solen sjunker ytterligare och nu får Fuji-san en helt annan beige nyans med guldstänk, solen gnistrar på den snötäckta toppen. En skogsbacke flammar upp och för ett kort ögonblick ser det ut som om marken vore täckt med guldstoff.

Folk turas om att posera med Fuji i bakgrunden, förälskade par, familjer, vänner, barn, föräldrar... alla vill ha ett minne från detta förhöjda ögonblick. Mörkret tätnar och berget ser ut att sluta sig som en perfekt formad skugga. En bil stannar och ett par kliver ur, går fram till strandkanten i tyst meditation. De ser inte åt varandra utan försjunker gemensamt i aftonhimlens ljusspel, en speciell färgnyans som vid just denna tid kallas för ”twilight purple”. Varje tidpunkt, varje skiftning i färg och lyster har ett eget uttryck som är en del av terminologin för alla sanna Fujiälskare. Nu förändras bergets ansikte ännu en gång, från purpur till grafitgrått, och plötsligt kan jag förstå varför man vill samla bergets alla uttryck.

Tredje gryningen, klockan är fyra på morgonen och Sällskapet för Mount Fuji-fotografer, Fuji Shashinka Renmei, har samlats vid Asagiristationen. De kommer från hela Japan. I skenet från bilarnas lyktor för de lågmälda samtal om väderleksutsikter och möjligheterna för dagens fotografering. En upplyst hall med myntautomater kastar ett kallt blåvitt sken över gruppen. Efter en kort överläggning sätter sig alla i sina bilar och åker till ett överenskommet ställe.

Rocky Tanaka är ordförande för sällskapet: en sammanslutning av professionella fotografer som bara tar bilder av Fuji. Målet för varje medlem är att ta 100 perfekta bilder. Alla är mycket medvetna om att det är en omöjlig uppgift. De försöker mer formulera en strävan efter fulländning. Rocky har hitills tagit 33 bilder som han är nöjd med.

Vi anländer till ett landskap som för tanken till Italien och Toscana. Ett femtiotal fotografer står sida vid sida för första gången i en gemensam manifestation. I rätt ögonblick skall alla börja fotografera som en rituell handling. Hela gruppen har samlats vid ett stort fält med tre nakna träd. Morgondimman håller på att brännas upp av gryningens första strålar. Men just när ljuset är som bäst driver en stor molnbank in och täcker berget. Besviket börjar alla montera ner sina stativ. En man i amerikansk basebollkeps mumlar dystert: ”Hon måste ha blivit blyg. Det var för många som tittade.”

Några timmar senare träffas alla i ett klassrum. Rocky går runt med vita handskar och kritiserar medlemmarnas bilder som ligger utlagda på bänkar. Detta är ett urval från de två senaste månadernas fotografering. De bästa bilderna ska sedan tryckas i månadstidningen. Fuji i månljus, speglat i ett risfält, dimmiga dalgångar i förgrunden, guldfärgade molnformationer... tanken svindlar inför det oändliga antalet möjliga variationer.

Rocky går runt i ett alltmer intensivt tempo när han sorterar bort de mindre värdiga bilderna, som han vänder upp och ner. Till slut väljer han ut en bild som han håller upp för sällskapet som mumlar uppskattande. Fotografens namn avslöjas och alla applåderar hjärtligt. Det är en kvällsbild med Fuji som silhuett och intensivt gul himmel. De bästa bilderna sätts upp på svarta tavlan. Några får hederspriser i form av stiliserade Fujimagneter.

Nästa morgon, på väg till frukosten, stannar jag vid hotellets fotoautomat där man kan välja mellan nio olika Fujibakgrunder. Jag bläddrar fram Fuji med höstlöv, en klar vinterdag, berget som speglar sig i Kawaguchisjön, men väljer sedan en bild med några frostiga grenar i förgrunden.

Under dagen åker vi genom Aokigahara Jukai, en dyster skog som går under namnet ”Havsskogen” för att den anses oöverskådlig och livsfarlig. De flesta som träder in i den gör det med baktanken att dö. Den är så tät och svårgenomtränglig att den som en gång börjat vandra därinne har små chanser att komma ut igen. Ryktet säger att kompasser inte fungerar inne i skogen. En gång om året går polisen in (alla är sammanbundna med rep) och man hittar då ett femtiotal döda mäniskor.

Området norr om Fuji kallas för Yamanashi och är det minsta polisdistriktet i Japan med sina 80 000 människor. Jag träffar polischefen Hiroki Hayashi i Fujiyoshida, mannen som är huvudansvarig för att hämta ut kropparna ur skogen. Han berättar om bakgrunden till självmordsvågen: ”Ursprungligen kom folk hit från hela landet inspirerade av romanen ´Nami no to´ av Seicho Matsumoto, som beskrev ett ovanligt vackert självmord i skogen. Naturen var så vacker att också självmordet blev vackert och förhöjt. Det var en bra roman om du är intresserad av att ta livet av dig, men det var aldrig jag. Unga människor nu för tiden känner inte till romanen, men många dras också hit på grund av närheten till Fuji. Så de som söker sig hit till skogen söker antagligen det perfekta självmordet. Väl inne i skogen förekommer alla metoder: svält, sömnmedel, hängning... även rituella självmord med svärd. Självmördare kommer hit från hela landet eftersom detta räknas som en romantisk plats. Men vi som kommer h ärifrån är förstås vana vid landskapet och känner ingen särskild laddning.”

När jag ser Hayashis uttryckslösa ansikte undrar jag samtidigt vad som skulle kunna få honom att känna en ”särskild laddning”. Jag frågar honom om det inte är en plågsam sysselsättning att leta efter alla dessa människor som tagit sitt liv. Han skakar på huvudet och verkar inte riktigt förstå vad jag menar.

Vi åker in till en av skogens ingångar, vid Fugaku Lava Cave. Vid vägkanten ligger en affär fylld med olika slags Fujikakor, tårtor, marmelad i form av Fuji, nyckelringar, termometrar, haklappar, Fujivin, Fujilikör, Fujipeppar, Fujite, Fujitranbärssylt, Fujichoklad... Jag köper en liten ljusblå kudde i form av Fuji och går ut mot skogen.

En blekgul himmel lyser genom tallträdens toppar alltmedan skogen sjunker ner i mörkret. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant väldigt rotsystem... rötterna ligger ytligt på vulkanjorden. Det ser ut som en uppgrävd massgrav av kroppar som multnat under sekler och nu förvandlats till rötter och grenar. Kanske är det så att min kunskap om platsen påverkar mina fantasier, men detta är verkligen en sällsamt vacker spökskog, en scenografi hämtad från en Tim Burton-film. Marken har en gummiartad konsistens och sviktar lätt under mina steg. Det tycks som om en kall andedräkt drar genom skogen.

På vägen tillbaka till hotellet ser jag en neonskylt: ”Gulliver Kingdom 6 km” Vi följer ingivelsen och svänger av huvudvägen till höger. Några kvinnor i sameliknande dräkter kommer fram ur, den alltmer tilltagande, dimman och bugar djupt. I bakgrunden hörs positivhalarmusik blandat med violiner och en tysk ölhallsorkester. Det visar sig vara en väldig anläggning, ett slags fantasi om Europa, men helt utan gäster. Jag vandrar över tomma torg och gator, genom en japansk vision av ett exotiskt Europa. Ett tyskt medeltida torg ligger bredvid något som påminner om norska hamnkvarter. Också namnen på olika barer och affärer påminner vagt om europeiska motsvarigheter: ”Vimstue”, ”Fish Gallery”, ”Jultomten”, ”Nisses”, ”Bryggen Husflid”, ”Strandvagen & Bristol”, ”Allemans Katt”...

Efter att ha korsat en bro över den konstgjorda sjön kommer jag till ön där en 45 meter lång Gulliverstayy ligger fjättrad. Hysterisk musik från ”The Game Gallery” ekar över landskapet. Fuji syns bakom Gulliver som en svag silhuett.

Det finns något mardrömslikt över detta ödsliga nöjesfält som vagt påminner om mina hemtrakter, men precis som i drömmen är allt förvrängt, namnen felaktiga och husen kulissartade. Varför förlägga en jättelik staty av Gulliver vid foten av Fuji

Jag ser plötsligt framför mig olika symboliska betydelser av statyn: att den väldige mannen skulle vara den västerländska kulturen fjättrad vid foten av det heliga berget. Men i så fall skulle lilleputtarna vara...

Jag slår bort vidare spekulationer och vänder tillbaka genom det kalla, ödsliga nöjesfältet. Kopplingen mellan Gulliver och Japan kan först verka lite långsökt, men jag läser, långt senare, att konceptet för nöjesparken bygger på att det var ett litet folk, nämligen japanerna, som hjälpte Gulliver tillbaka till England. Precis när jag är på väg ut ser jag en skylt med namnet på min barndomsstad: ”Gamla Uppsala”. Jag går fram till det faluröda huset med vita knutar, men det är mörkt därinne och dörren är stängd.

På kvällen, i det sjunkande ögonblick när sömnen kommer, förflyttas jag tillbaka till Gulliver Kingdom och då är det jag som tagit jättens plats. Fastbunden ligger jag där med blicken bort mot ett leksakståg utan förare som försvinner bort mot det kullerstensbelagda torget och stannar framför Tomtens verkstad. Jag minns att Tomten satt där, bortvänd, som vore han avsvimmad, sjuk eller mördad.

Kristian Petri