Back to Top

”Ja, Orson ligger där i brunnen”

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 november 2001

Trots allt som skrivits om den filmregissör som ofta kallas världens största, Orson Welles, saknas en förklaring till varför han lät sig begravas i en brunn på en gård i Spanien.

Författaren och filmaren Kristian Petri reste söderut för att söka svaret. Han hittade det bland en märklig samling människor där Welles fortfarande är i högsta grad levande.

Man brukar ibland säga att vissa stunder i livet påminner om filmer eller romaner. Det handlar om förhöjda ögonblick som gränsar till  det overkliga, till sagans och fiktionens värld. Stranden på andra sidan gatan är upplyst och skimrar spöklikt vitt i skarp kontrast mot det svarta havet och himlen därutanför. Det enda som syns är ljuset från en fiskebåt, ett par lanternor som flyter samman med himlens stjärnor.

Jag sitter på en balkong, på hotel  Las Vegas i Malaga, och tänker att jag deltar i en film, en mycket speciell film, en av världens mest kända:”Citizen Kane.” Min egen roll är den där journalisten, Thompson, som skickats ut för att ta reda på hemligheten bakom tidningskungen Kanes sista ord. Mitt uppdrag är snarlikt, men detta är inte originalversionen, snarare en efterföljare och huvudpersonen i denna historia är upphovsmannen själv: Orson Welles.

Jag har på senare år läst ett antal biografier om Orson Welles och det är intressant  att notera att ingen av dessa har några som helst synpunkter eller spekulationer om varför Orson Welles aska ströddes ner i en brunn hos den berömde matadoren Antonio Ordóñez utanför den lilla staden Ronda i Andalusien.

Orson Welles beslut att låta sina kvarlevor begravas på en så speciell plats i Spanien är ett ställningstagande, ett uttalande. Givetvis säger det något om denna person , om det nu inte skulle vara fråga om en nyck, ett stickspår, en medveten utlagd dimridå, en gåta utan svar... men även om det vore på det viset så säger det någonting om personen – frågan är vad.

Som det heter i inledningen till filmen om Kane: ”Vad han gjorde räcker inte. Vi vill veta vem han var... Han kanske sade allt om sig själv på sin dödsbädd.”

”Rosebud” är det berömda ord som viskas fram av Charles Foster Kane där han ligger ensam och döende i sitt sagolika palats Xanadu. Thompson letar i arkiv, intervjuar vänner, kolleger, fiender, men utan framgång - ”Rosebud” förblir en olöslig gåta. Filmens åskådare får däremot se hur barndomens kälke (som kallas ”Rosebud”) slängs in i en öppen eld. ”Rosebud” (som Welles senare kallade för en ”five dollar  Freud”) är Kanes längtan efter barndomen, till ett förlorat paradis där han var fri och lycklig innan han blev den mäktige och stormrike tidningsmagnaten. Det är inte svårt att se Welles själv: 70 år gammal, instängd i sin egen berömmelses Xanadu... och när döden närmar sig viskar han ”Ronda...” och glasbubblan med lejongul sand, en matador och en svart tjur faller till marken.

Orson Welles kom till Spanien redan som 18-åring. Där skrev han berättelser till tidskrifter, en pjäs med det olycksbådande namnet ”Bright Lucifer” och framför allt ägnade han en stor del av sin tid åt att följa tjurfäktningen. Enligt egen utsago lär han också själv ha fäktats under smeknamnet ”El Americano”. I en intervju med Peter Bogdanovich berättar Welles: ”Mot slutet fick även jag betalt. Det var mycket lite, men för en kort tid var jag en professionell tjurfäktare. Jag var fruktansvärt rädd, men oerhört lycklig.”

Orson Welles skulle senare återkomma till tjurfäktningen och han regisserade också ett antal tv-dokumentärer om ämnet för italiensk tv, BBC och ABC. Tillsammans med bröderna Maysles producerade han också en tio minuter lång pilotfilm för att söka finansiera ett större projekt om tjurfäktning. Den inleds med Welles berättarröst: ”Det här är en film om dödens spektakel.”

Kanske Orson Welles kärlek till tjurfäktningen delvis var en längtan till den där tiden 1933 när han var en ung man med obegränsade möjligheter och hela livet framför sig. Enligt många vittnesmål var Welles en person som filtrerade livet genom ett nostalgiskt skimmer. Welles eget ”Rosebud” var kanske ungdomens Spanien när han hyrde ett enkelt rum på en bordell i den ökända stadsdelen Triana i Sevilla. När han för en billig penning ”levde som Diamond Jim Brady” och ”bjöd halva Andalusien på drinkar”.

Jag har kommit hit till Andalusien tillsammans med min vän Tom Källene för att under ett par veckor se om det fortfarande finns några spår kvar av Orson Welles närvaro i Spanien. Jag räknar väl inte med att hitta några definitiva svar, men möjligen några nya intressanta frågor.

Det är feria i Malaga och varje förmiddag träffas en stor grupp engelsmän och amerikaner på Café Central, Calle Marques de Larios. Varje år, vid den här tiden, kommer de tillbaka för att följa sina älskade tjurfäktare och med åren har de blivit en tämligen sammansvetsad grupp. Här finns också ekon från andra medlemmar som nu lämnat sällskapet, men lever kvar i samtalen. Lenny, en taxichaufför från London som följt tjurfäktningen sedan 40-talet, säger: ”Åh, jag kan fortfarande höra Orsons skratt rulla genom rummet. När han brukade sitta där (pekar på ett bord) och skrattet fyllde hela lokalen.”

Det finns något som dessa utlänningar har gemensamt och det är kärlek-vid-första- ögonkastet. Historierna varierar, men känslan är densamma. Toni Congdon har varit här sedan 1959 och kom hit som professionell skridskoprinsessa med Holiday on Ice. För henne hände det när hon steg av en järnvägsvagn i Jerez: ”Jag steg ut som i en dimma, sedan har jag blivit kvar.” Hon gifte sig sedan med en andra rangens tjurfäktare, men har precis skiljt sig och hela sällskapet diskuterar nu detaljer från det olyckliga äktenskapet.

Hennes vänner avskydde tjurfäktning, men hon såg det som något vackert: ”Det var koreografiskt, som isdans.” Toni Congdons man fäktade ibland tillsammans med Antonio Ordóñez och genom honom träffade hon både Orson Welles och Ernest Hemingway. Hon var väldigt förtjust i Orson och fann honom barnslig, men charmerande. Hon tror inte att det var kärleken till Spanien som var hans starkaste drivkraft, utan kärleken till Ordóñez. Enligt Toni stod dock inte Orson Welles och Hemingway nära varandra: ”De var på samma platser, men inte tillsammans.”

Don Hurley, en före detta journalist från Sunday Times, kommer fram till vårt bord. Han har följt tjurfäktningen i fyrtio år, han tar mig i hand, kisar bakom ett par gulfärgade solglasögon, ser runt i lokalen och säger: ”Det är som om alla spöken är närvarande här och ibland får jag också känslan av att möta mig själv.” Han gör en paus och stirrar sedan stint mot mig: ”Jag tror att du har giftet, veneno, i dig...” Efter denna något olycksbådande kommentar haltar han bort mot utgången och försvinner sedan i folkmassan som nu börjat dansa på torget utanför.

Vi betalar och åker vidare, längs kusten, förbi San Pedro, över bergen till Ronda. Denna dramatiska bergvägg använde John Woo för en biljakt i inledningen till ”Mission impossible 2”.

Jag tänker på Café Central och sällskapets förhållande till Orson Welles. Jag tvivlar inte på att de verkligen träffat honom, även om de kanske inte kände honom väl. Men det blir ändå något distanserat över deras historier, åren har gått, egna scener och andras berättelser blandas samman. Jag får känslan av något förvrängt, långt borta, som en spiritistisk seans där mediets grumliga röst söker återskapa en person som inte längre finns bland oss.

Ronda är födelseplatsen för den moderna tjurfäktningen i Spanien. Till en början var ”tjurfäktning” en rent militär angelägenhet för ryttare som prövade sina färdigheter mot tjurar. Men övningarna var så spektakulära att de drog till sig åskådare från hela staden. Sedan uppkom på 1700-talet en variant där soldaten steg av hästen för att möta tjuren till fots - och så började tjurfäktningen som vi känner den i dag. Pedro Romero (1754-1839) från Ronda var den mest berömda av dessa tidiga tjurfäktare. Under sitt aktiva liv dödade han 5 600 tjurar utan att någonsin bli skadad. Goya målade ett porträtt av honom, som nu hänger på tjurfäktningsmuseet i Ronda. Som en följd av tjurfäktningens ökade popularitet byggdes arenan i Ronda 1785 strax bredvid en ravin med en storslagen utsikt över dalgången El Tajo. Arenan är en underbart vacker plaza med pelare i samma färg och lyster som sanden. Vägen mellan arenan och ravinen heter numera ”Paseo Orson Welles”: en liten lummig passage som leder fram till Alamedaparken.

Ronda är också berömt för Ordóñez-dynastin, där de två viktigaste personerna är Cayetano Ordóñez - även kallad Niño de la Palma - och hans son Antonio. Cayetano var också förebild för den tjurfäktare som är en av huvudpersonerna i Hemingways roman ”Och solen har sin gång”.

Enligt ryktet ville Antonio Ordóñez begravas på arenan i Ronda, men inte på en plats där andra tjurfäktare skulle kunna promenera över hans aska. Så han valde en plats precis utanför porten där tjurarna rusar ut. Jag vandrar över marken och tänker att den store matadoren kanske ändå missade någonting i valet av begravningsplats. Det är möjligt att inga matadorer vandrar över hans döda kropp, men däremot kommer mängder med turister varje dag.

Vi åker ut till El Abagao, till Antonio Ordóñez finca, där Orson Welles enligt alla uppgifter skall ligga begraven i en brunn. Det är egendomligt att så lite finns beskrivet av vänskapen mellan Orson Welles och Ordóñez. Welles delade Hemingways beundran för Ordóñez och följde honom runt Spanien 1959. Welles fascination var tydligen så stark att många såg honom som förälskad. Under denna period arbetade han också på ett filmmanus om en gammal filmregissör som var besatt av en ung matador. Ordóñez som en förlösande port till ungdomens förtrollade värld. Det finns vaga spekulationer om homoerotiska undertoner i detta förhållande, men säkert är att en varm vänskap utvecklades mellan de bägge männen. En vänskap så stark att den gamle filmregissören en dag frågade Ordóñez om han fick bli begravd på hans bakgård.

Klockan är strax efter sju och solen har börjat sjunka. Landskapet bäddas in i ett mjukt soldis. Korkekar kastar långa skuggor över det brända gräset. Vi har försökt att få tag i Antonio Ordóñez änka Pilar för att få se graven, men utan framgång. Enligt ryktet skall det vara möjligt att se brunnen från vägen så vi gör en första rekognoseringstur. Fincan ligger cirka tio minuter från Ronda, efter en campingplats, inklämd mellan en bensinmack och en motorvägsrestaurang. Jag går in på BP-macken för att försäkra mig om läget. Jag frågar Rafael Torres som står vid disken: ”Visst, Orson Welles (han uttalar det som om det vore ett spanskt namn: Vejes) - han ligger där borta, 200 meter härifrån, i brunnen.”

Jag smyger runt fincan och kikar in över stängslet, skymten av en swimmingpool, välansade gräsmattor, några olivträd, men ingen brunn. Jag känner mig som en inbrottstjuv och grips av det något löjliga i situationen. Det här går inte. Vi måste få tag i änkan.

Vi åker tillbaka till staden och Hotel Maestranza som ligger centralt i staden med utsikt över arenan. Helst hade jag velat bo på Reina Victoria där Rilke satt och författade sina Duinoelegier, men det var tyvärr fullt. Från mitt fönster har jag utsikt över två statyer: tjurfäktaren Niño de la Palma är fångad i en capoterörelse och tittar upp mot publiken, medan hans son Antonio står med utspänt bröst och blicken riktad rakt mot tjuren.

Nästa morgon tar vi en promenad över den berömda bron Puente Nuevo, där Francos styrkor kastade republikanska soldater nerför ravinen, bort till den gamla moriska stadsdelen. På Plaza de España står en liten grupp blinda musiker som spelar ledmotivet till ”Den tredje mannen”. Det blir för mycket och musiken ger min promenad en överdriven, för att inte säga parodisk, inramning.

Vi har stämt möte med den präst som begravde Orson Welles 1985 och efter ett par minuter anländer vi till Santa María La Mayor (som många andra kyrkor i Andalusien var detta ursprungligen en moské). Fader Gonzalo är en tunnhårig man i sjuttioårsåldern som ofta skämtar och gärna om sig själv. När jag räcker över mitt visitkort säger han: ”Vilket fantastiskt namn du har!” Det visar sig att han också begravde Antonio Ordóñez på arenan, han är lite frustrerad över att det inte finns en skylt som markerar platsen för graven.

Jag ber honom att berätta lite om Orson Welles begravning: ”Det var en vanlig katolsk mässa. Meningen var att det skulle vara en liten privat tillställning, men halva Ronda var där. Orsons dotter Beatrice kom med askan. Hon gifte sig dagen efter i Sevilla.” Jag hinner tänka att just axeln Sevilla och Ronda markerar början och slutet på Welles spanska resor. Jag frågar vidare om han kände Orson sedan tidigare och Fader Gonzalo svarar med ett finurligt leende: ”Nej, det var första gången som vi träffades. Man kanske kan säga att det är en vänskap på distans.”

Efter en kort paus fortsätter han: ”Brunnen fanns inte tidigare, utan byggdes för att vara Orson Welles sista vilorum. Han var kär i atmosfären och tyckte att detta var en förtrollad stad: det sade alla som kände honom. Ronda har länge varit en plats för romantiska resenärer, de reste hit och drömde sig bort i de andalusiska bergen. Men i Orsons fall var det nog vänskapen med Antonio som var viktigast. Han såg Antonio när han var som bäst och de blev förälskade. I detta fall var det kanske en förälskelse som gick bortom döden.”

Fader Gonzalo plockar fram en mobil och ringer till Pilar, Antonio Ordóñez änka. Hon svarar och lovar att ta emot oss om ett par timmar. Innan vi skils välsignar han oss. Fader Gonzalo säger att jag kommer att leva ett långt och lyckligt liv. Jag blir glad över hans budskap, men tänker sedan att det kanske är något han säger till alla, som en del av arbetet.

Vi åker tillbaka till Ordóñez finca och donna Pilar kommer ut på gården när hon ser vår bil. En elegant, solbränd kvinna i gul byxdress som visar oss gården med en drottninglik värdighet: ”Förr brukade vi resa mellan Sevilla, där vi hade tjurarna, det här lantstället och våningen i Madrid.”

Vi går runt bland glasbord, statygrupper, bokskåp, oljemålningar av berömda familjemedlemar. Det är mörkt och svalt med tunga träskåp och silverkandelabrar, överallt syns mängder med troféer och minnen bakom glasskåp. Sammantaget ger allt detta en förtätad känsla av tjurfäktningens väsen.

Hon öppnar dörren till bakgården: ”Där är den, varsågoda!”

Där står den, brunnen som jag letat efter. När jag nu ser den finner jag det egendomligt att jag inte kunde se den från vägen. Men där står den, en brunn mellan två lindar. Ovanpå står en liten staty av jungfru Maria omgiven av blommor som sträcker sig upp mot ett räcke med rosor av järn och - återigen: familjen Ordóñez vapen.

En egendomlig blandning av bruksföremål och religiös helgedom. Det enda som visar att detta är en fråga om en grav är de två skyltarna. På den ena sidan står ”Ronda a maestro de maestros”: det är en gåva från staden Ronda till ”mästarnas mästare”. På den andra skylten står helt enkelt ”George Orson Welles 1915-1985”.

Donna Pilar bryter den meditativa tystnaden: ”Orson älskade att komma hit. Vi satt ofta här i trädgården efter en lång lunch.”

Vi kommer att tala om olika människor som kan ha varit nära Orson. Hon säger som så många andra att hon tror att det var mycket få människor som stod honom verkligt nära: ”När någon försvinner dyker det alltid upp mängder med människor som var nära vänner till den personen. Fortfarande kommer det människor som säger att de var nära vänner till Antonio. Hmm, tänker jag, men varför såg jag dig aldrig hemma hos oss

Min man och Orson pratade inte så mycket, men de tyckte om att vara i varandras sällskap.”

Vi går tillbaka till vardagsrummet för att ta en drink och sjunker ner i en soffa under ett porträtt av Niño de la Palma. ”Jag tror att de hade en hel del gemensamt i kynnet. Orson sade alltid att han aldrig blev klar med sitt arbete, Antonio sade samma sak, alltid detta: Jag kunde ha gjort det bättre.”

De fördragna gardinerna ökar den skumma och lite dystra atmosfären i rummet och tanken slår mig att kanske också detta är ett museum. Vi stiger ut i den intensiva bländvita hettan och åker bort. Donna Pilar står framför huset och vinkar.

Vi lämnar Ronda och åker ner till Costa de la luz, ljuskusten söder om Cadiz. Vägen motsvarar alla mina romantiska föreställningar om Andalusien med väldiga öppna fält, herdar, tjurar och ibland: en ensam ruin på en dramatisk klippa.

Det slår mig att Orsons efternamn, Welles, ligger väldigt nära det engelska ordet för brunn: ”well”. Så ”Orsons brunn” översatt till engelska blir ”Orson’s Well” vilket också kan betyda ”Orson mår bra.” (För spanjorerna däremot är detta ”Orson’s pozo” vilket inte alls skapar en liknande ordlek). Namnleken är nästan för uppenbar - så frågan är om detta inte är ett sista skämt, Orsons sista skratt. Welles återkom ofta till Shakespeare under sitt liv och nu kommer jag också att tänka på att en av hans pjäser heter ”All’s well that ends well” (Slutet gott, allting gott). Men det är förmodligen att driva det ett steg för långt.

Vi åker hela vägen ner till Zahara de los Atunes, som namnet antyder är det en gammal fiskeby uppbyggd kring tonfisken. Dessa stränder runt byn anses av många som Spaniens bästa. Vi går i väg till Bar Ropiti, en av Zaharas bästa restauranger, för att äta tonfisk. Först kommer en carpaccio gjord på tonfisk, sedan följer ett speciellt parti från tonfiskens rygg som ugnsbakas i havssalt och skapar en konsistens som påminner om lammkött. Allt detta sköljs ner med Barbadillo, ett kallt vitt vin från Cadizprovinsen.

Bredvid oss sitter Alvaro, en ung markis från Madrid och vi börjar konversera. Vi kommer, inte oväntat, att tala om Orson Welles. Han nickar intresserat och säger plötsligt: ”Det var en av min fars vänner.” Jag borde förstås bli förvånad, men eftersom Orson Welles sedan någon vecka är den självklara mittpunkten i mitt universum verkar det helt logiskt att alla runt omkring mig på något sätt har en relation till honom.

Alvaro berättar sedan hur fadern efter en skilsmässa på 50- talet bosatte sig på ett lyxhotell i Valencia. Han hade fyra rum på olika våningsplan, två rum till biblioteket, ett arbetsrum och ett sovrum. En sjukdom tvingade honom att lämna hotellet för ett år sedan. Enligt sonen förvarade också fadern Orson Welles privata Spanienbibliotek, som fortfarande lär finnas kvar i hotellets källare.

Det är en underbar historia som kombinerar några av mina favoritteman: en människa som under en lång tid lever på hotell och ett bortglömt bibliotek. Jag går ut i natten, genom den lilla byn. På den gamla tonfiskmarknaden finns numera en utomhusbiograf. Kvällens föreställning är ”Pearl Harbor”.

Jag fantiserar om Orsons bibliotek. Här finns kanske några viktiga pusselbitar till hans liv... en bok med marginalanteckningar, brev, ett bortglömt manus... som kan kasta nytt ljus över hans liv i Spanien. Jag tror förstås inte att det är så, men det är ändå en behaglig dagdröm.

Två dagar senare åker vi upp till Linares för att delta i den årliga ferian. Det var här som den världsberömde matadoren Manolete stångades till döds den 29 augusti 1947. Sedan den dagen har denna feria en speciell laddning och Spaniens bästa tjurfäktare kommer alltid mangrant för att hylla legenden som av många kallats för den störste tjurfäktaren genom tiderna.

Vi lämnar huvudvägen och åker vidare till den lilla byn Guarroman, där vi skall tillbringa natten på hotell La Mezquita. Detta är en plats på tjurfäktningens karta som är långt från strålkastarljuset. Hit kommer nästan aldrig stjärnorna, men väl alla bakgrundsgestalter. I restaurangen sitter José Tomas svärdbärare, ett par tjuruppfödare, en av Ortega Canos picadorer samt även José Fuentes, en före detta matador som äter för sig själv, ensam i ett hörn. Noel Chandler, en engelsk gentleman som sedan ett antal år pensionerat sig och följer den spanska tjurfäktningen på heltid, viskar till mig att när han stod på toppen så gifte han sig med en svenska: ”Sedan gick allt utför.”

Vi tar bilen och åker in till Linares, till hotell Anibal. Där i baren träffar vi Ribera Ordóñez, Antonios dotterson, som fäktats tidigare på kvällen. Han är omgiven av unga beundrare, skriver mängder med autografer och poserar tåligt framför kameran. Jag blir presenterad för ”Fran”, som han kallas av sina vänner, och berättar att jag just besökt hans morfars finca i Ronda. Han blir glatt överraskad och berättar att den amerikanske författaren Ernest Hemingway ligger begraven där, i en brunn.

Tanken svindlar och för ett ögonblick undrar jag om det är något väsentligt jag missat. Fanns där en brunn till...

Med Hemingways aska

Jag blir något generad av att behöva rätta honom: ”Jaha... jag som trodde det var Orson Welles” Han blir däremot inte generad: ”Welles, är ni säker

Ja, kanske det. Jag trodde det var Hemingway.”

Senare tänker jag att detta verkligen säger något om familjen Ordóñez unika position i Spanien, detta är en familj som man närmast kan likna vid en kunglig dynasti. För Ribera Ordóñez, och för de flesta spanjorer, var morfar Antonio den stora stjärnan. Runt honom kretsade alltid en mängd beundrare och vem av alla dessa som ligger i brunnen är kanske inte helt lätt att minnas.

Vi åker vidare till Calle Perez Caldos för att avsluta kvällen på tjurfäktningsbaren Lagartijo (uppkallad efter en berömd matador från Cordoba). Vid ena kortsidan av lokalen ligger Manoletes dödsmask i vax och ett manzanillaglas med blodfärgad sand uppgrävt från arenan vid dödsögonblicket. Borta vid bardisken står också en monter med en kopia av plazan. Ett litet svart plastkors strax nedanför sektion 1 utmärker den exakta platsen för Manoletes död.

Tom Källene upptäcker en gammal vän som sitter ute på den lilla innergården. William ”Bill” Law, eller ”Outlaw” som en del av hans vänner kallar honom, är ordförande i tjurfäktningsklubben Pena Taurina Julio Aparicio Internacional som för närvarande räknar fem medlemmar. Vissa rykten gör gällande att han skulle vara hjärnan bakom ett stort tågrån. Han förnekar inte detta, men samtidigt får jag känslan av en människa som lite grann trivs med att mystifiera sin egen person.

Också han talar om skrattet. ”Det ekade genom rummet. Orson Welles var den roligaste man jag någonsin träffat. Jag minns honom på ferian i Sevilla, alltid med en cigarr, en stor fet jävla cigarr... Jag kom hit 1958 med några kompisar och det var en omedelbar kärlek. Sedan handlade allt i mitt liv om att hitta pengar och åka tillbaka. 1960 sålde jag lite aktier och följde Antonio Ordóñez i ett år. Där träffade jag Orson som gjorde samma sak som jag. Jag minns att vi söp två dagar i sträck på en feria i Valencia och någon i sällskapet sade att han skulle åka till Rom. ’Rom’ mullrade Orson med sin djupa bas: ’Varför vill du åka till Rom

Jag har hört att gladiatorerna är mycket dåliga i år’.”

Ibland, under denna resas gång, får jag känslan av referat från människor som egentligen befann sig långt borta i periferin, människor som inte deltog utan satt två bord bort och betraktade. Men just nu tror jag ändå att Bill var där och han var nog med så mycket och hade så roligt att han inte antecknade, eller reflekterade, eller ens riktigt minns vad som egentligen hände.

Hela tiden kommer ett nytt fragment, en bild, en replik. Orsons väldiga kropp i en taxi från Madrid: ”Han kom hela vägen till Valencia i en taxi från Madrid - ni minns dom där små röda taxibilarna

Orson kom ut och sade att han hörde att hotellet var ’refrigerado’ (Bill uttalar alla spanska ord med en medvetet stark engelsk brytning), det vill säga luftkonditionerat. Lite senare kom Orson ner till baren och sade: ’Väggarna gnistrar!’.

Den här historien skall Bill upprepa ett antal gånger under kvällens lopp och varje gång kiknar han själv av skratt. Uppenbart så måste den innehålla något slags minnesbild, en nyckel till Orson som jag inte riktigt kan greppa.

”Han delade min passion för glass”, säger Bill plötsligt. Orson Welles brukade beställa en egen komponerad drink som i vissa tjurfäktningskretsar fortfarande går under namnet ”Orson”. Man börjar med kaffe, sedan en ansenlig mängd Magno, ett slags spansk cognac, därefter ett par kulor vanljglass. Bill förklarar: ”Orson sade: ’Kaffe får en att piggna till, glass är nyttigt och sedan sprit för energin’.” Vi beställer in ”Orson” laget runt. Bill Law berättar att han och Antonio Ordóñez brukade gå till brunnen på julafton, nyårsafton och liknande högtider, hälla ner lite sprit och skåla med Orson.

Nu när jag sitter här och lyssnar på Bill kan jag föreställa mig långa spritdränkta nätter i Valencia för många, många år sedan fyllda med tjurfäktning, långa middagar och bullrande skratt. Det är en suggestiv tanke att alla dessa sena nätter och ändlösa samtal ändå lever kvar och på något sätt är möjliga att förnimma, kanske många år senare i ett nytt samtal, ett nytt rum.

Kyparen kommer fram med våra Orson. Bill petar ner vaniljglassen med en sked och vi höjer våra glas: ”Väggarna gnistrar!”

Kristian Petri