Körbärslandet
Publicerad i Dagens Nyheter den 7 juli 2008
Vi sitter på Nozomi Superexpress på väg till Kyoto. Tillsammans med hundratusentals andra ska vi beundra körsbärsblommorna i sin fulla prakt. Japanerna kallar det för hanami, vilket betyder att betrakta blommor.
Alla har förstås sin egen ingång till körsbärsblommornas skönhet. Ett speciellt träd, ett minne, en personlig historia. Eftersom jag aldrig varit i Japan under körsbärsblomningen så är denna skönhet fortfarande något av en dagdröm inspirerad av samtal, litteratur och sånger. Många har skrivit om temat genom historien.
När våren närmar sig talar alla i Japan om körsbärsblommorna, alla har en relation till dem. Under några korta veckor genomsyras hela landet av en sällsam naturupplevelse. Lusten att betrakta blommor upptar plötsligt en hel nation. Över hela Japan söker man sig till berömda platser för att söka en maximal njutning. Kyoto är en av dessa platser. Det finns till och med en speciell väderprognos enbart för körsbärsblommorna kallad sakurazensen.
Varje liten ort i Japan firar sin egen hanami vid olika tidpunkter beroende på vårens ankomst. I norra Japan brukar det bli först framåt maj.
För ett par dagar sedan i Tokyo hade blommorna redan börjat falla. Jag var på väg till hotellet strax efter midnatt. Jag gick längs en kanal kallad ”Det svarta ögats flod”. Det var strax bredvid stationen Naka-Meguro. Kanalen var kantad av blommande körsbärsträd. Genom trädens lövverk såg jag en tunnelbanevagn dundra fram på en bro. Det var dimma så den upplysta vagnen tycktes sväva i luften. Som ett spöktåg i natten. De vita blommorna i förgrunden gav mig en känsla av vinter. Så kom en plötslig vindpust. Himlen fylldes av en skrämmande vithet, som ett magiskt snöfall mitt i vårvärmen. Jag följde bladen som singlade ner mot flodens mörker.
Överallt stod människor försjunkna i meditation. De blandade känslorna var slående. Smärtsamt vackert, allt ska upphöra. Ett förhöjt ögonblick.
En författare som utnyttjat körsbärsblommans symboliska kraft är Anton Tjechov. På tåget har jag med mig ”Körsbärsträdgården”. Beskrivningen av första aktens första scenbild: ”Morgongryning, kort före solens uppgång. Det är i maj månad, körsbärsträden blommar, men i trädgården härskar stark nattfrost.”
Längre fram i pjäsen:
”Ljubov Andrejevana (ser genom fönstret ut i trädgården): O, min barndom, min rena barndom! I det här rummet sov jag, härifrån såg jag ut i trädgården. Varje morgon vaknade jag med lyckan inom mig, och trädgården stod precis likadan som nu, ingenting har förändrats. (Skrattar av glädje.) Alldeles, alldeles vit! O, min trädgård! Efter den mörka, regniga hösten och den kalla vintern står du lika ung som förr, full av lycka. Himlens änglar har inte övergivit dig … Om någon kunde vältra den tunga stenen från mitt hjärta, om jag kunde glömma det förgångna.”
Pjäsen slutar med ljudet av yxhugg djupt inne i trädgården.
Tjechov använder den ödesmättade skönheten hos den blommande körsbärsträdgården för att skildra en aristokratisk familjs undergång. Det blir samtidigt en smärtsam bild av människans flyktiga tillvaro.
Att åka tåg till Kyoto gör mig lycklig. När jag var liten och åkte tåg till mina farföräldrar i Dalsland satt jag länge och drömde vid fönstret. Där ute i luften seglade jag fram, flög, studsade, hoppade över träd, gårdar, stängsel. Min lyckliga avbild, mitt drömmande jag.
Det är som om jag letat länge efter denna bild av lycka och förgänglighet. Och nu när jag står här inför dessa blommor känner jag mig mest förlägen och nästan lite avslöjad. Förmodligen, tänker jag, är de flesta betraktare mer upptagna av skönheten än försvinnandet.
En tempelgong-gong ljuder 05.30 nästa morgon. Det ekande ljudet mäter ut landskapet. Jag ser ut i det skumma blekgula ljuset. En gren fylld av körsbärsblommor avtecknar sig mot himlen. Jag har sett gryningsljuset växa under flera timmar. Jag bor på Yoshimizu Inn, ett litet värdshus i bergen i utkanten av östra Kyoto.
Efter frukost går vi ner i Maruyamaparken. En av Japans mest berömda platser för att fira hanami. Parken är fylld av blå plastskynken för alla hanamifester. Mängder av människor i sovsäckar som tillbringat natten under körsbärsträden. Vaknar upp bakfulla och trötta. En man ligger insvept i aluminiumfolie.
Folk äter, sover, umgås i skuggan av de blommande träden. Men framför allt tar alla bilder av blommorna med kameror och mobiltelefoner.
Min tolk heter Satomi Yoshino. Hennes mamma älskade körsbärsblomman så mycket att hon ville döpa henne till Sakura (Sakura betyder körsbärsträd): ”Men det hade nästan blivit för mycket!” Eftersom Yoshino också är namnet på berget för den kanske mest berömda hanami-platsen i Japan. Mer än 100 000 sakuraträd växer längs bergets sluttning. En gång besökte den berömde poeten Matsuo Basho berget, men vägrade skriva en haiku. Platsens skönhet trotsade den mänskliga fattningsförmågan.
Satomi berättar att hennes farfar var kamikazepilot. Just dessa piloter dyrkade körsbärsblomman med en särskild frenesi. Samurajer hade tidigare använt bilden av den fallande körsbärsblomman som en symbol för krigarens korta liv. Denna dyrkan nådde sin kulmen i samband med den växande patriotismen under andra världskriget.
Den mänskliga raket som konstruerades för tokkotaipiloterna, som de egentligen heter, kallades för Oka, körsbärsblomma. Hela terminologin kring piloterna är fylld av metaforer kring blommor.
Viceamiral Takijiro Onishi, en av de huvudansvariga för självmordspiloterna, skrev en dikt till sina flygare: ”I blom i dag, därefter skingrat, liknar vårt liv en ömtålig blomma. Kan man förvänta sig att dess doft skall vara för evigt.”
Löjtnant Yukio Seki, världens första officiella mänskliga bomb (död 25 oktober 1944), skrev ett avskedsbrev till sina flygelever:
”Fall mina elever, mina körsbärsblomblad, som jag kommer att falla när jag tjänar vårt land.”
Unga skolflickor från trakten smyckade ofta förarkabinerna med körsbärsblommor inför den sista flygningen. Och piloterna stack en körsbärskvist i bältet innan de satte sig i planet.
I boken ”Soldiers of the Sun – The rise and fall of the Imperial Japanese army” av Meirion och Susie Harries finns en berättelse som på ett kusligt sätt illustrerar körsbärsblommans betydelse för japanska soldater.
På ön Peleliu stod ett blodigt slag mellan amerikanska förband och japanska armén. Under drygt två månader 1944 förintades den japanska styrkan. Slaget kostade över 15 000 människor livet, merparten var japaner. Endast ett hundratal av den japanska styrkan på 11 000 man tillfångatogs. Det sista meddelandet från Peleliu till högkvarteret i Tokyo var ett enda ord som upprepades om och om igen: ”Sakura! Sakura!…”
På många sätt känns den mytiska blomman från det förflutna som oändligt avlägsen dagens sakura-dyrkan. På caféerna i parken finns olika drinkar med körsbärsblommor. Jag tar en Cherry blossom soda float. Barnen runt mig äter rosa sakuraglassar. Här i parken dominerar känslan av en familjefest. Sockervadd, korvar, grillspett, omeletter.
Besökarna luktar, smeker, beundrar, men framför allt fotograferar sakuran. Några använder till och med bladen som visselpipor. Satomi lärde sig tekniken av sin farmor.
Den bästa jämförelsen är kanske ändå en svensk midsommarafton. Också det en tidpunkt fylld av längtan, drömmar, fester och besvikelser. En tid då man vill vara nära familj och vänner.
Jag träffar doktor Yozaburo Shirahata, världens ledande expert på hanami. Han är lite stressad för hans egen hanamifest väntar. Han berättar att körsbärsblomman varit den mest älskade blomman i Japan sedan 800-talet. Innan dess var det blommor från plommonträden som fascinerade den japanska aristokratin. De beundrade plommonträden vid speciella fester, skrev dikter och sånger om blommornas skönhet. Detta var en sedvänja som ursprungligen kom från Kina. I Murasaki Shikibus klassiker, romanen ”Berättelsen om Genji”, finns litteraturhistoriens första beskrivning av en hanamifest:
”Hanamifester har funnits i 1 000 år. Men detta intensiva festande i stora städer har endast funnits i 400 år. Det finns två rötter till hanamin. Den ena är den aristokratiska traditionen. Den andra är en skördefest för att blidka gudarna. Men det finns fortfarande en känsla av gudomlig ödesmättad närvaro i betraktandet av körsbärsblommor nu som för 1 000 år sedan.”
Vi talar vidare om förgängelsesymboliken. Doktor Shirahata menar att den är ganska ny. Den nationalistiska 1700-talsförfattaren Norinaga Motoori skrev ett stycke om Japans särart. Motoori hävdar att Japans innersta väsen är som vilda körsbärsblommor som skimrar i den uppstigande solen.
”Den dikten fick en väldigt stor betydelse och användes flitigt under den gryende militarismen före andra världskriget. Den tolkades då väldigt patriotiskt och som en uppmaning att offra sitt liv för kejsaren. Det intressanta med Yamazakuran, de vilda körsbärsblommorna, som Motoori skrev om är att de har en ovanligt lång blomningstid.”
Jag undrar vad sakuran och hanamin betyder för honom personligen:
”Skönhet, men också förändring. För mig är det framför allt en symbol för nya möjligheter. Men också ett mycket vackert tecken för gemenskap.” Men han berättar också att när blommorna faller ökar antalet självmord dramatiskt.
Doktor Shirahata ursäktar sig och rusar i väg för att åka till Nakano-shima, en liten ö i västra Kyoto berömd för sina utsökta sakuraträd. Tusentals människor vallfärdar över en liten träbro för att komma till ön.
Himlen har förvandlats till en mjölkvit dimma. Plötsligt ser blommorna ut att växa fram ur molnen, som en del av himlen.
Det börjar skymma. Kärleken till körsbärsblommorna är så stark att det finns ett speciellt ord för att betrakta blommorna om natten: Yozakura.
Några grenar är döda, men fortfarande blommar det gamla trädet. Det är ett av Japans mest ryktbara körsbärsträd, beläget mitt i Maruyamaparken. Trädet är som en isskulptur, en omvänd eld. Som dragna av en magnetisk kraft rör sig folkhopen mot det gamla trädet. Stjärnor svävar i parkens mörker. Det är blixtar från hundratals kameramobiler.
Runt omkring fortsätter folkfesten. Nu påminner det mer om oktoberfest i München. Folk dricker, skjuter luftgevär, spelar tombola. Plötsligt ser jag en maiko, en geisha, i folkvimlet. Hennes snövita ansikte. Hon äter ett spett med grillad bläckfisk.
Körsbärsblomman är förstås också en kliché. Och används hänsynslöst i alla reklamsammanhang. Det finns något sockersött och nästan lite kvalmigt över bilden.
Efter ett tag har jag drabbats av något som skulle kunna beskrivas som ett sakurasyndrom. En överdos av körsbärsblommor. Redan när jag landade på Narita flygplatsen i Tokyo kantades landningsplatsen av blommande sakuraträd. Och på den vägen är det … Samtidigt kan jag inte sluta. Jag har förvandlats till en sakuramissbrukare. Fantiserar om ständigt nya träd, nya blommor, än mer fantastiska än de föregående. Överallt finns rykten om den perfekta upplevelsen då allt stämmer – ljuset, blomningen, tidpunkten, sällskapet, platsen.
Jag längtar redan till gryningen då jag ska få se vilda körsbärsträd från en speciell utsiktspunkt på berget Arashiyama.
Kristian Petri