Nyckeln till Hades
Publicerad i Dagens Nyheter den 15 september 2009
Signor Carlos Santillo är den enda person i trakten som har nycklarna till underjorden, till Hades. Jag står och väntar på honom vid en liten vulkansjö som heter Lago d’ Averno, några mil nordväst om Neapel. Området kallas för Campi Flegrei. Namnet kommer av all vulkanisk aktivitet. Fortfarande finns här svavelosande dalgångar. Det är en vacker, dramatisk natur – som skapad för dagdrömmar om livet efter detta.
Den antika världens människor föreställde sig Campi Flegrei som ett område för jättar, titaner och orakel. Både Homeros och Vergilius har beskrivit detta som platsen för ingången till Hades.
Vidöppen gapar, skrovlig och djup, en jättelik grotta invid den svarta sjön, och skyddad av skogarnas mörker. ingen fågel har ostraffad än sökt sträcka sin vinges pennor till flykt – så vedervärdiga dunster strömmar det upp ur dess dystra svalg och stiger mot himlen. Ur ”Aeneiden” , övers. Ingvar Björkeson
Jag frammanar alla dessa dystra storslagna visioner för mitt inre. Men just nu, just här, 2000 år senare känns allt ganska vardagligt, lite solkigt. Väldigt mycket post-infernostämning. Jag står vid stranden bredvid resterna av ett gammalt tempel. Där ligger en liten glasskiosk med servering. Några restauranger, övergivna hus och ett förfallet hotell .
Jag kom till Campi Flegrei med pendeltåget från Neapel, genom dystra nedslitna förorter, till Pozzuoli. En liten ort känd för att vara Sophia Lorens födelsestad. sedan vidare till Cuma där jag fått rum i en villa vid den gamla amfiteatern. Huset ägs av The Vergilian Society, ett amerikanskt Vergiliussällskap.
Cuma grundades av greker 730 f Kr. Från denna plats spreds den antika kulturen vidare i Italien.
Enligt Vergilius reste Aeneas till Cuma för att rådfråga den berömda sibyllan. Han ville hitta en nedgång till Hades för att åter kunna träffa sin far Anchises. Sibyllan svarar honom:
O son av Anchises och Troja, född av gudars blod, stiga ned till Avernus är enkelt: porten står öppen dag och natt till mörkrets domäner. Men att med omvänd fot nå upp till jorden och ljuset, det är riskfyllt och svårt
Vergilius är väldigt tydlig på den punkten. Hades ligger under Lago d’ Averno. Aeneas måste utföra två saker. Först ska han bryta en gren av guld som finns i en helig lund. Sedan kommer en nära vän till honom att dö och då ska han offra svarta djur vid ett altare.
Jag tar en promenad till det som förmodas vara sibyllans helgedom. I sällskap har jag Fulvio Uliano, en vresig gammal professor i arkeologi. Han är blind på ena ögat och går oändligt långsamt.
Vi vandrar inne i en grekisk befästning. Han visar de olika lagren av kulturer. Hur romarna byggde valv och vattenledningar. När vi närmar oss sibyllans rum känner jag mig lite gripen av ögonblicket. Min följeslagare avfärdar allt detta som trams. Sibyllans grotta låg egentligen under Apollons tempel. Men det är stängt nu på grund av utgrävningar.
Daedalus kom till denna plats efter sonen Ikaros död. Här i Cuma byggde han ett tempel åt Apollon. Resterna av sonens vingar sattes fast vid tempelporten.
Fortfarande finns här ruiner av templet. Med en fantastisk utsikt. Vågorna slår in mot en vild kust: Ischia syns som en mörkblå molnbank på väg att upplösas i himlen. Ett lokaltåg passerar där nere bland vinodlingar. Jag försöker njuta av landskapet alltmedan herr Uliano pratar oavbrutet om ett väldigt slag nere på stranden, etruskernas undergång och romarrikets gryning.
Senare på kvällen talar jag med Antimina Sgariglia som är chef för Vergiliussällskapet. Hon berättar om en lokal legend. Att det verkligen finns en underjordisk gång till Hades som fortfarande är öppen. Där skall också finnas en flod som vissa hävdar är dödens flod. Det finns en gammal man som har nycklarna till porten. Hon undrar om jag är intresserad av att träffa honom.
Nästa morgon sitter jag i en taxi på väg till Avernosjön för att träffa Carlos Santillo, mannen med nycklarna.
Vi passerar Baia. Den lilla staden var för 2000 år sedan en populär semesterort för den romerska överklassen. Känd för sina lyxiga termalanläggningar. Traktens specialitet under romarriket var ostron med purpurskal. Och de finaste ostronen kom från Lago Lucrino som ligger här bredvid Avernosjön. Den mest berömda ostronodlaren, Sergius Orata, påstås ha uppfunnit den uppvärmda swimmingpoolen.
Alla betydande personer i Roms aristokrati hade en praktfull villa i Baia. Men den lilla staden hade också dåligt rykte. Seneca klagade över det konstlade livet i Baia med sina utsvävningar och orgier. Numera ligger merparten av det syndfulla livet under vatten. För den moderne ruinromantikern är det möjligt att hyra dykutrustning och simma bland undervattenstempel.
Långt senare när den bildade överklassen gjorde sin Grand Tour i Italien var Avernosjön och de Flegreiska fälten en självklar del av programmet. En populär plats var också Solfatara, vid Pozzuoli, en vulkankrater omgiven av svavelångor och fumeroles, öppningar med pysande rök från underjorden.
Men i dessa dagar verkar turisterna ha lämnat Campi Flegrei. Alla reser till Pompeji, Herculaneum, Sorrento, Amalfi, Capri och Ischia. Här syns många nedlagda nattklubbar, stängda restauranger, förfallna, igenbommade semesterhotell. Överallt på gatorna ligger berg av sopor. Ingen vill direkt ange orsaken. Någon skyller på facket, andra på kommunisterna, de flesta på den ökända camorran.
Så kommer vi fram till Lago d’ Averno. Även om sjön ser något oansenlig ut och den dystra skogen är nedhuggen sedan länge känner jag något av en rysning.
Tomas Lappalainen skriver i sin bok ”Se Neapel och sedan dö” att Galilei ansåg att Averno också var platsen för Dantes nedstigning till helvetet.
Jag står här och väntar på signor Carlos Santillo. Fantiserar lite om hans utseende. Liknar han Teresias i ”Odysséen”
Den blinde siaren som vägleder Odysseus när han anlänt till Hades. Jag sluter ögonen och föreställer mig nu en gammal man iklädd mantel som stapplar fram på vägen.
Framför mig finns en marmortavla med ett Vergiliuscitat. Någon har sprutmålat fotbollsklubben Napolis emblem över hela tavlan.
Så kommer han plötsligt där. Min vägvisare till underjorden. Han haltar. Han är gammal. Han verkar se dåligt. Tandlös. Klädd i kamuflagekeps och ljusblå skjorta. Han släpar en vinröd väska på hjul.
Vi tar i hand och presenterar oss. ”Så ni vill se Hades”
säger han och haltar vidare. Han vandrar längs en liten stig, omgiven av fikonträd, bort mot en röd gallergrind. Mossklädda murväggar. Tar fram nycklarna och öppnar. Bredvid ingången står en stor röd skylt: ”ATTENDERE.”
Precis innan han stiger in vänder han sig om och ser forskande och lite förväntansfullt på mig. Jag föreställer mig att han letar efter spår av en gemensam överenskommelse. Att vi nu, tillsammans, ska iscensätta ett litet teaterstycke. En geografisk missuppfattning lika gammal som Grand Tour. Så när han ser på mig ser han ut att tänka: ”Detta är spelreglerna. Dra upp ridån. Spelet kan börja.”
Muttrande går han in i mörkret och rotar bland olika föremål. Plötsligt hör jag det väsande ljudet av en karbidlampa och ett ljus flammar upp inne i grottan. Han ropar åt mig att komma. Själv får jag något slags primitiv fackla. Fladdrande skuggor. Vi går under tystnad. Jag vänder mig om och ser nu hur den friska grönskan där ute krympt till ett frimärkes storlek. Framför oss finns endast ett kompakt mörker. Jag ser en stelnad lavahög som liknar en krypande människa.
Jag tänker på Saknadens fält, som Vergilius skriver om. En underjordisk myrtenskog med hemliga stigar för alla dem som ännu efter sin död förföljs av kärlekens plågor.
Aeneas kommer till Hades för att träffa sin döde far Anchises.
Vem skulle jag vilja träffa här nere
Om detta verkligen vore dödsriket. Jag vet svaret. Min mamma. Hon som tog livet av sig när jag var 15 år gammal.
Odysseus kommer till Hades för att söka vägledning inför hemresan. Men träffar också skuggbilden av sin döde mor. Hon dog av längtan efter sin försvunne son. Detta är det mest gripande ögonblicket i Homeros beskrivning av underjorden. Modern kan inte uppfatta honom utan måste först dricka det mörka offerblodet. Men när Odysseus försöker omfamna henne försvinner hon från honom. Som en dröm eller skugga. Hon har förvandlats till en skenbild. Och kan tala endast genom att dricka färskt blod:
Kött och ben hålls inte ihop av senorna längre ty de förintas helt av den brinnande elden när ur de vita knotorna livets kraft har försvunnit och likt en dröm fladdrar själen omkring sedan den övergett kroppen. övers. Ingvar Björkeson
Jag vaknar upp ur mina drömmerier av att min guide harklar sig och lyser upp lite antik graffiti på en grottvägg. Han berättar att tsar Nikolaj II också var här. Och Mussolini och den svenske kungen Gustav V.
Vi vandrar vidare och ser fuktiga gula lavaväggar, rester av mosaik och fresker. Plötsligt delar sig grottan och vi går ner till höger, en smalare väg med 26 trappsteg. Han stannar upp och jag hör ljudet av vatten. ”Ursäkta mig” , säger han: ”Ursäkta mig…Styx!”
Jag stannar upp, hukar mig och låter handen sjunka ned i det kalla mörka vattnet.
Kristian Petri